Officiella dokument från domstolar runt om i landet visar att företag är alltför godtrogna när de anställer någon. Allt från mindre enskilda firmor till stora aktiebolag litar på att svenska körkort, att någon bott länge i Sverige, att någon jobbat några år i ett annat EU-land eller att individen har ett svenskt personnummer är en garanti för rätten till arbete. 

 Verkställande direktörer och styrelsemedlemmar blir åtalade och ibland även dömda för brott, samtidigt som företaget döms att betala särskild avgift till staten för att ha haft någon utan rätt att arbeta som anställd. Beloppen varierar utifrån hur länge utlänningen varit anställd, men också beroende på domstolens bedömning. Den högsta särskilda avgiften vi hittills sett var en halv miljon kronor, vilket lett till att företaget nu är på obestånd. 

 Ofta har man haft riktlinjer kring anställningsförfarandet, men om man delegerar till medarbetare gäller det att också säkerställa att de verkligen förstår vikten av att följa rutinerna. Så här säger en företrädare som åtalades för Brott mot Utlänningslagen under rättegången: 

 ”Under hela tiden, även under år 2014, ingick det i arbetsledarnas befattningsbeskrivningar att de ansvarade för att inför anställningar kontrollera med Migrationsverket att det fanns arbetstillstånd. I början var det ändå jag som skrev under alla anställningsavtal. Jag förlitade mig då på att arbetsledarna hade gjort de kontroller som rutinerna innefattade. Under år 2016 övergick det dock till arbetsledarna att helt sköta anställningarna, även att skriva under anställningsavtal.” 

 Mannen frikändes, men företaget dömdes att ”till staten betala en särskild avgift enligt 20 kap 12 § utlänningslagen (2005:716) om 29 800 kr”. 

 Familjeägda Möbelföretaget AB (fingerat namn) ville hjälpa flyktingar under den stora vågen 2015. De hade vid ett flertal tillfällen anställt personer genom en ideell förening som såg till att alla papper var i ordning. Plötsligt uppstod akuta vakanser på grund av sjukdom och de fick då höra talas om en person som ville jobba för dem. Han arbetade redan på en pizzeria i samma stad, men ville dryga ut lönen. De tog kontakt med pizzerian som bekräftade att arbetstillstånd fanns, därför kontrollerade man inte med Migrationsverket. Vid avtalsskrivandet visade personen upp sitt ID-kort från Skatteverket, men aldrig uppehålls- och arbetstillståndet. Senare framkom att ”arbetstillståndet var, helt i enlighet med gällande lagstiftning, begränsat till att avse arbete som kock på Pizzeria AB”. 

Vd:n och den anställde dömdes till vardera 30 dagsböter, företaget dömdes till att betala 47 300 kr i särskild avgift till staten. 

 Ett stort välkänt företag som under sitt senaste verksamhetsår omsatte 130 miljoner har också råkat i trångmål: 

 ”Mot bakgrund av att NN anställdes som nyexaminerad ungdom, att han bott i Sverige sedan 2007 och var väletablerad i samhället samt uppvisade ett svenskt körkort med svenskt personnummer vid anställningen anser tingsrätten att det finns fog för att anse att Företaget AB handlade i god tro. Trots den restriktivitet som råder anser tingsrätten därför att det finns skäl att delvis sätta ned avgiften. Avgiften som Företaget AB ska betala till staten bestäms därför till 47 300 kr, motsvarande ett prisbasbelopp”. 

Ett städföretag tog in en man på provanställning utan att alls kontrollera några identitetshandlingar. Däremot noterades att han hade samordningsnummer, vilket man trodde var detsamma som arbetstillstånd. Tingsrätten meddelar sakligt att: 

”Mot bakgrund av att företrädare för Städföretaget AB inte gjort några som helst kontroller av arbetstillståndet vid anställningen och att anställningen pågått under betydligt längre tid än tre månader finner tingsrätten inte skäl att sätta ned avgiften. Avgiften ska därför bestämmas till 95 200 kr”. 

En viss godtrogenhet och naivitet lyser också igenom ibland. Ett företag som ägnar sig åt grönsaksodling anställde en man på rekommendation av dennes svenska fru. Frun uppgav att mannen hade ett pågående ärende hos Migrationsverket, att han arbetat i nästan fem år i Italien och att han hade ett italienskt pass. Därför antog man att han var italiensk medborgare. Det visade sig senare att det italienska ”passet” var ett resedokument som angav att mannen beviljats flyktingstatus i Italien och att han var medborgare i Pakistan. Därför hade han rätt att arbeta i Italien, men inte per automatik i Sverige. Företrädare dömdes till 40 dagsböter och företaget ålades att betala 94 600 kronor i särskild avgift till staten. 

Vi kan konstatera att många företag, stora som små, oftast vill göra rätt men misslyckas på vägen. Resultatet blir att företagets ekonomi och varumärke skadas och att firmatecknare hamnar i Polismyndighetens belastningsregister. Oavsett hur trevlig och bra kandidaten verkar vara under intervjun, är det verkligen värt att inte kontrollera rätten till arbete?